Om välutbildade kvinnor i New York - bland annat

Jag har läst lite artiklar om välutbildade unga karriärkvinnor på sistone. I storstäder så är det i vissa fall många kvinnor som är mer välutbildade och har närmare 20 procents högre löner än sina manliga kolleger eller män i allmänheten i samma stad. I New York i USA ska det visst vara så. Verkar som tendensen börjar bli så litegrann i Sverige också. Män har ofta litat på att de skulle få ganska bra betalda arbeten utan att behöva gå en massa universitetsutbildningar, tex. inom tillverkningsindustrin. Men sådana arbeten börjar mer och mer försvinna. Kvinnor har varit missgynnade på det viset och fått kämpa väldigt hårt med studier i flera år för att nå någon vart i karriären. Det verkar vara många fler kvinnor än män i Sverige också som är högt utbildade. Men inte säkert alla får arbete inom deras kompetens eller arbete över huvud taget heller. Så de får kompensation för studieskulderna bland annat.

Kommer det snart att bli så att det blir ombytta roller, att kvinnor iallafall inom högavlönade och mer utbildningskrävande kommer att bli fler i antal och att de i högre utsträckning kommer att bilda familj med ej så ambitiösa män som mer får rollen att vara hemmamän och ta hand om barnen? Kanske blir så mer och mer i storstäder utomlands tex. i New York och andra utomeuropeiska tätortsområden- även nedåt Europa där barnomsorgen är erbarmligt dåligt utbyggd och dessutom svindyr?

Men många kvinnor i tex. New York försöker fixa så de kan arbeta med sina företag hemifrån då de har småbarn. Men borde inte papporna planera det så också i högre utsträckning?

Det kanske kommer att bli en period på några årtionden då hemmamän blir vanligare än hemmafruar i vissa industriländer innan de kommer igång med uppbyggnaden av en mer omfattande och billig barnomsorg? Där de inte bara tar in barnflickor?

Verkar som det i många länder - och till viss del även i Sverige - men i betydligt mindre utsträckning - är svårt att kombinera karriär och barn för kvinnor inom högavlönade arbeten. Skulle nog vara nästan lika knepigt för manliga personer om de var ensam vårdnadshavare av sina barn.

Sedan så tänker man sällan i politiska sammanhang på barnens behov och deras behov och rätt att få höra till samhället. De behandlas som de är kostsamma och något som ska förvaras och som ett problem. Mår de bra av jättelånga dagar på dagis med massor med mänskor omkring sig och massor med höga ljud? Kortare tid på dagis kanske är bättre?

De bästa vore att de skulle få leva sina liv på sina egna villkor i högre utsträckning och få vara deltagare i samhället ända från början. Kanske vara med på arbetsplatser korta stunder där det är möjligt, korta stunder på dagis, få trygghet och lugn med föräldrar och även få umgås med andra vuxna och barn och att det inte skulle bli extremt åt det ena eller andra hållet som tex. jättelånga dagar på dagis eller ensamma isolerade hemma med en förälder. Samtidigt är ju barn olika och kan behöva olika typer av miljö de växer upp i.

Och mår barn och mänskor över huvud taget bra av att bo i väldigt trångbodda områden? I New Yorks stadsdel Manhattan bor det i genomsnitt ungefär 25 000 personer per kvadratkilometer. Det är ungefär som hemifrån mig ned till Enbacka eller ICA i Storhaga så har man förflyttat sig 1 kilometer! Det är kusligt trångbott! Finns det livsutrymme för alla även fast de byggt mycket på höjden? Hur fungerar ett sådant samhälle vid svält eller någon ekologisk kollaps i samhället? Och hur organiserar man egentligen trafik, sophämtning osv. i så trånga områden? Å andra sidan finns mer pengar i en sådan rik stad än i fattiga dito som också är väldigt trångbodda. Blir betydligt större problem i fattiga städer.