Arrangemang om ungdomars psykiska hälsa och ohälsa

Idag var jag på ett arrangemang på Cozmoz i Borlänge som var arrangerat bland annat av RUS, RSMH:s ungdomsförbund som är öppet att vara med i för úngdomar´upp till 35 år. Det är främst för personer med psykisk ohälsa som stödjer varandra. Jag har aldrig varit med just i RUS, är dessutom för gammal för det numera. Däremot med i RSMH.

Det var flera olika punkter, bland annat en manlig psykolog som pratade om mekanismerna kring panikångest hur det stegrar sig, andningsproblem, yrsel, svimningsanfall m.m. Speciellt ur ungdomars synvinkel. Att det är lätt att stå vid sidan av när man är ensam och går i skolan och känner sig mindervärdig och uttittad när högljudda och stojande andra ungdomar är i närheten och att panikångest kan bli värre i sådana situationer. Han berättade allt det här på ett bra och lättfattligt sätt. Han sa att han pratat med skolpersonal och frågat dem om de hade kurser i gruppdynamik i grundskolorna, kanske även gymnasierna, jag vet inte säkert. Men sådant sysslade de över huvud taget inte med och inte fått lära sig på lärarhögskolan!!! Han tyckte det var mycket märkligt. Det håller jag verkligen med om. Eftersom det i skolan handlar om att man är med i grupper.

Han tog också upp frågan om mobbning och att man kan bli mobbad för precis vad som helst. Att det handlar om de som mobbar mer än om de som blir mobbade på massor med sätt. Hur viktigt att det är att ta itu med både mobbning och panikångest i ett så tidigt skede som möjligt. För annars kan det få förödande konsekvenser för individer, deras omgivning och delar av samhället i sig själv.

Jag var dock inte närvarande och lyssnade på precis hela föredraget.

Det var också en konsert med någon slags reggaeaktig musik med en artist som hette King Henry som hade någon DJ med sig. Han sjöng på svenska och hade långt skägg och rastaflätor.

Sofia Åkerman som skrivit två böcker, varav den första var självbiografisk och handlade om hennes självskadebeteende med självskärning och anorexia, skrev hon redan i tonåren och heter Zebraflickan. Jag läste den för några år sedan och blev rejält omskakad av boken. Bra men väldigt otäck. Både hur någon kan skada och hata sig själv så mycket och dels att vården har så svårt att hjälpa och stödja unga som mår så dåligt.

Hon var modig och självsäker som kunde så lättsamt prata och berätta om det svåra i sitt liv. Och hur hon kommit tillbaks till livet och mår bättre och om 2 veckor är utexaminerad sjuksköterska.

Hon berättade om hur självständig och vuxen och ansvarig hon ville vara redan som litet barn samtidigt som hon var livrädd för att bli vuxen och att hennes föräldrar var mycket frånvarande och att hon själv inte vågade ta plats så mycket.

Hennes liv var ett helvete med olika inläggningar bland annat på sjukhusens akutavdelningar och ett isolerat och annorlunda tonårsliv.

Det här med ungas psykiska ohälsa tycker jag är ett extremt viktigt samhällsproblem där man försöker stödja och förebygga på massor med vis i ett tidigt skede. Och det är inte mediciner och psykvård som är allt alla gånger utan det handlar mer om bekräftelse i vardagen, gemenskap och att inte ha övermänskliga krav på sig.