Om konsten att få folk att bli politiskt aktiva

I denna veckas upplaga av annonsbladet Säterbladet har Miljöpartiet annonserat efter att få nya personer aktiva inom partiet på lokal nivå. Man har snart ingen som kan ta de politiska poster som de har valts till för att de som har dessa uppdrag idag ska flytta från kommunen. Detta dilemma kände jag till lite om redan för något halvår sedan.

Det här är ju ett problem i alla politiska partier. Jag hoppas på något vis att detta nödläge eventuellt kan tvinga fram en hybrid mellan representativ demokrati och direktdemokrati.

Jag tvivlar på att de kan finna några som vill åta sig uppgifterna via en sån här annons. men hoppas kan man ju alltid göra.

Själv så känner jag stor tillförsikt att få träffa personer för att uppleva lite djupare och meningsfulla diskussioner om politik framöver i två olika grupper i Borlänge nu i höst.

Dels fick jag idag veta att jag kommer med i en sluten diskussionscirkel som ska träffas ett antal gånger med samma deltagare i stort sett varje gång, 10 stycken. Diskussionerna som ska handla om politik ur ett djupare filosofisk och personligt perspektiv har en del yttre ramar. att diskussionstillfällena har vissa givna teman. Och man får absolut inte försöka pracka på de andra deltagarna en specifik partipolitisk lära.

Den andra gruppen är öppna grupper och cafékvällar på Vänsterhörnan i Borlänge på måndagar där man kan komma dit som man vill och diskussionerna har inte några bestämda ramar på det viset som den ovan nämnda gruppen.

Jag tänker på den här artikeln i Dala-Demokraten som man skrev om Göran Johanssons betalningsanmärkningar för några veckor sedan. Göran som har olika poster för Vänsterpartiet i Säters kommun.

Varför hade man inte kollat upp alla kommunpolitikernas eventuella kreditvärdighet och inte bara hans? Varför skulle just hans privatekonomi vara så intressant för allmänheten???

Och vad har det för intresse för väljare och allmänheten över huvud taget med politikers privata ekonomi? Iallafall de som har låga ersättningar och inte skyhöga löner som tex. Eu-parlamentariker. Gam-journalistik kan man nog kalla det här.

Jag har direktdemokrati som ett ideal. Om det infördes mer- skulle sådan Gam-journalistik bli intressant då? Skulle inte sakfrågorna och det gemensamma engagemanget prioriteras isåfall? Skulle personer som hade betalningsanmärkningar förbjudas att rösta? Så är det ju inte idag och absurt om det så skulle bli.

Tidningarna och media skurkifierar enskilda politiker och bagatelliserar kommunala tjänstemän som verkar ha total diplomatisk immunitet. Tänk vad många tjänstemän inom äldre- individ- och handikappomsorg som biståndsbedömer fel och inte bryr sig om de omsorgsbehövandes behov och bryter lagar dagligdags och inskränker utsatta personers värdighet och frihet- och ibland säkerhet för att de över huvud taget ska överleva! Men sådan journalistik är alltför sällsynt, tyvärr.

Hoppas mänskligheten kollektivt släpper fixeringen vid ledare som ska dyrkas och hatas och tar ett gemensamt ansvar istället!