Politisk satir på högsta nivå - filmen Bruno!

Jag har nyligen sett filmen Bruno, med Sacha Baron Cohen som också spelat Borat, nyligen. Tre gånger i ett sträck för den fascinerade mig så oerhört! Det har inte jag tidigare gjort, sett en film tre gånger på raken och blivit så fascinerad och märkt att man skulle kunna ha en minut i filmen som diskussionsunderlag i timmar – inte minst i tex. mansgrupper för han utmanar verkligen mansrollerna och vad som män får göra och bete sig mot varandra. Bruno ska föreställa vara en väldigt modemedveten homosexuell man som strävar efter att bli världskändis. Mycket av filmen handlar om att visa den oerhörda rädsla och hat det finns hos många heteromän för homosexuella män. En av de mest extrema avsnitten i filmen är när man försöker göra en homoporrfilm mellan Sacha Baron och den där äldre gubben, ca 80 år som var Republikanernas representant i presidentvalet i USA, där han var mottävlare mot Barack  Obama på slutet. Hur de kunde lura in honom i ett hotellrum förbi alla vakter kan jag inte förstå.

 Den här filmen är verkligen en parodi på hur samhället fungerar när det gäller media, politik osv. Filmen är delvis en humorfilm, delvis en väldigt avancerad form av dolda kameran där man utsatt högt uppsatta politiker och kända kändisar för olika spratt och ifrågasättanden. Den är verkligen en politisk satir av högsta nivå men även satir på många andra sätt också, bland annat hur desperata en del mänskor kan vara för att få bli kända och synas i media själva eller att deras barn får göra det.

För att få verkligt utbyte av filmen bör man först ske själva den vanliga filmen, sedan kommentarspåret där Sacha Baron själv och en till som gjorde filmen – möjligen att det var regissören berättar om bakgrunden till de olika händelserna. Flera gånger blir skådespelarna och de övriga i filmteamet utsatta för regelrätta mordförsök eller polisjakter. Farligast för Sacha Baron var nog när han gick fram och tillbaks i ett strikt judiskt kvarter i Mellanöstern, Jordanien tror jag, klädd i en parodi på den judiska gamla klädstilen, fast i kort-kort och homomodestil då han blir jagad längs en gata.

När jag såg filmen kunde jag gissa till mig för de mesta vilka som var invigda att det var en slags dolda kameran-stil på det hela och vilka som inte var det. Men när det gällde när Bruno intervjuade mammor och pappor till skådespelarbarn om vad de skulle vilja utsätta sina barn för trodde jag att föräldrarna var invigda och bara spelade, men jag blev chockad när jag såg kommentarspårsfilmen och fick veta att de var beredda på att gå så långt för att få sina barn att bli kändisar. Oerhört obehagligt!

Många gånger får Sacha Baron improvisera väldigt snabbt i absurda situationer, samtidigt som han utsätter så många andra, både kändisar och okända mänskor för helt absurda situationer själv.

Det är ytterst sällan man ser en så bra och genomskådande parodi på vilka spelregler som finns i dagens samhälle som filmen Bruno. Såna här filmer och annan konst borde verkligen skapas och få komma fram mycket, mycket mera! Min lilla totalt inkompletta rescension här är långt ifrån fullständig.

Jag vet inte  hur mycket jag ska berätta för att inte avslöja allt för mycket för den som inte sett filmen ännu – som jag hoppas jag kan locka att verkligen se den. Motspelare till Bruno är främst den svenske skådespelaren Gustav Hammarlund som föreställer vara hans assistent och partner. Han spelar en mycket trygg, jordnära och realistisk person som gör filmen ännu bättre än den skulle ha varit utan den aspekten också.

Det skulle vara mycket intressant om fler filmer som testade dessa företeelser i samhället spelades in även här i Sverige och i Dalarna. Man kunde visa på fördomar mot lesbiska, funktionshindrade, äldre, invandrare, muslimer, kommunalpolitik, ta upp frågan om vargens vara eller icke vara som exempel.